Läs eller ladda ner vår rapport Myter och sanningar om marknadshyror i Finland, skriven av Ludvig Filhm och Christian Pundars
Hyresregleringarna gör att hyrorna i attraktiva områden är betydligt lägre än vad som är marknadsmässigt. Vi menar att det bör råda avtalsfrihet mellan hyresgäst och hyresvärd när en ny hyresgäst flyttar in och för nybyggda lägenheter. Den som värderar bostaden högst ska få flytta in, inte den som har flest ködagar. Befintliga hyreskontrakt ska gradvis marknadsanpassas, till exempel genom att hyresvärdarna köper ut den befintliga hyresgästen och därefter får rätt att ta ut marknadshyra. Fri hyressättning i alla lägenheter i hela Sverige skulle öka incitament att bygga och öka rörligheten så att hyresbeståndet används effektivt.
En av anledningarna till att det byggs för lite i Sverige är att det saknas mark att bygga på. Det är dock inte egentligen mark som saknas. Problemet är att statliga myndigheter kan förhindra byggande genom att peka ut ett område som så kallat riksintresse. Exempel på riksintressen är natur- och kulturmiljöer. Nya bostäder betraktas däremot inte som ett riksintresse, vilket gör att det inte finns någon som protesterar när en myndighet vill utse ett område till riksintresse och förhindra att det byggs bostäder där. I dag betraktas så mycket som över hälften av Sveriges yta som riksintresse, och enligt en studie från Riksrevisionen uppger 60 procent av Sveriges kommuner att statens hantering av riksintressen hindrat byggande av nya bostäder minst en gång de senaste åren. Regelverket bör reformeras i grunden för att möjliggöra mer byggande.
Vad som får byggas och var är idag föremål för en omfattande reglering. Tanken med regelverket är att upprätthålla en ”god kvalitet” genom att kräva att lägenheter bland annat tillgänglighetsanpassas, tar hänsyn till bullernivån och möjliggör för dagsljus i köket. Problemet är att det inte finns ett bestämt sätt att mäta boendekvalitet på detta sätt. I praktiken innebär detta att rikets 290 kommuner tillämpar ett och samma regelverk på 290 olika sätt, som tusentals byggherrar och än fler bostadssökande måste ta i beaktande. Detta leder i sin tur till att utbud och efterfrågan inte får genomslag fullt ut på marknaden. Regelförenklingar som ställer tydliga krav, såsom vad som minimalt kan förväntas av en lägenhet, skulle göra det lättare för byggherrar och bostadssökande att tolka regelverket. Ett tydligare och enklare regelverk skulle därför både medföra mer byggande och sänkta kostnader för byggnation.
Som hyresgäst tvingas du finansiera Hyresgästföreningen, en intresseorganisation som driver en politisk agenda. Utöver den frivilliga medlemsavgiften betalar så gott som alla hyresgäster en så kallad hyressättningsavgift på 144 kronor om året. Detta gäller oavsett om man är medlem i Hyresgästföreningen eller inte. För Hyresgästföreningen innebär detta en årlig intäkt om 212 miljoner kronor endast genom hyressättningsavgiften – pengar som bland annat går till höga löner för Hyresgästföreningens chefer. 9 av 10 hyresgäster är helt omedvetna om att de betalar en hyressättningsavgift. Hyressättningsavgiften bör avskaffas i förmån för en så kallad opt-in-metod där de personer som självmant vill betala hyressättningsavgift kan ansöka om det.
Ägare av hyreshus är i dag föremål för dubbelbeskattning. Skatt på hyreshuset tas ut både i form av den kommunala fastighetsavgiften och löpande på intäkterna från uthyrning av hyreslägenheter. Denna dubbelbeskattning är inte bara orättvis. Den leder dessutom till en icke-neutral beskattning av olika boendeformer, där hyrt boende i dag beskattas hårdare än ägt boende. Ett avskaffande av den kommunala fastighetsavgiften på hyreshus skulle innebära ett stopp för den orättvisa dubbelbeskattningen av hyresvärdar.
Det kommunala planmonopolet innebär att all sammanhållen bebyggelse regleras i detaljplaner som beslutas av kommunpolitiker. Detaljplaner som kan omfatta allt ifrån byggnadens maximala höjd till vilken färg stuprören ska ha – allt detta utan att ägaren till fastigheten har någonting att säga till om. Monopolet är samhällsekonomiskt ineffektivt, äganderättsfientligt och skapar en grogrund för vänskapskorruption och mutor, eftersom det är politikerna som väljer vilka som ska få möjligheten att bebygga sin egen mark. Det är inte rimligt att personer som äger mark inte har rätt att bygga på den om kommunen inte ger sitt godkännande. Genom att ge större frihet till markägaren kan det byggas mer, vilket också innebär att fler kan hitta sitt första boende.
Sverige har bland världens längsta bostadsköer, ineffektivt utnyttjande av bostadsbeståndet, en tydligt boendesegregation och en utbredd svart marknad med osäkra kontrakt. En stor förklaring är att Sverige har EU:s mest reglerade hyror, men det finns en rad andra problem med svensk bostadspolitik. Byggandet hålls bland annat nere genom att kommuner och myndigheter begränsar utbudet av mark för byggande. Dessutom upprätthålls krångliga byggregler som gör att det byggs både färre och dyrare lägenheter än det annars hade gjorts.
Läs eller ladda ner vår rapport Myter och sanningar om marknadshyror i Finland, skriven av Ludvig Filhm och Christian Pundars
Scrolla neråt och läs våra reformer för en bättre fungerande bostadsmarknad.
Hyresregleringarna gör att hyrorna i attraktiva områden är betydligt lägre än vad som är marknadsmässigt. Vi menar att det bör råda avtalsfrihet mellan hyresgäst och hyresvärd när en ny hyresgäst flyttar in och för nybyggda lägenheter. Den som värderar bostaden högst ska få flytta in, inte den som har flest ködagar. Befintliga hyreskontrakt ska gradvis marknadsanpassas, till exempel genom att hyresvärdarna köper ut den befintliga hyresgästen och därefter får rätt att ta ut marknadshyra. Fri hyressättning i alla lägenheter i hela Sverige skulle öka incitament att bygga och öka rörligheten så att hyresbeståndet används effektivt.
En av anledningarna till att det byggs för lite i Sverige är att det saknas mark att bygga på. Det är dock inte egentligen mark som saknas. Problemet är att statliga myndigheter kan förhindra byggande genom att peka ut ett område som så kallat riksintresse. Exempel på riksintressen är naturreservat och kulturmiljöer. Nya bostäder betraktas däremot inte som ett riksintresse, vilket gör att det inte finns någon som protesterar när en myndighet vill utse ett område till riksintresse och förhindra att det byggs bostäder där. I dag betraktas så mycket som över hälften av Sveriges yta som riksintresse, och enligt en studie från Riksrevisionen uppger 60 procent av Sveriges kommuner att statens hantering av riksintressen hindrat byggande av nya bostäder minst en gång de senaste åren. Regelverket bör reformeras i grunden för att möjliggöra mer byggande.
Vad som får byggas och var är idag föremål för en omfattande reglering. Tanken med regelverket är att upprätthålla en ”god kvalitet” genom att kräva att lägenheter bland annat tillgänglighetsanpassas, tar hänsyn till bullernivån och möjliggör för dagsljus i köket. Problemet är att det inte finns ett bestämt sätt att mäta boendekvalitet på detta sätt. Detta innebär i praktiken att rikets 290 kommuner tillämpar ett och samma regelverk på 290 olika sätt, som tusentals byggherrar och än fler bostadssökande måste ta i beaktande. I sin tur ger detta upphov till att utbud och efterfrågan inte tillåts fungera ordentligt. Regelförenklingar som ställer tydliga krav, såsom vad som minimalt kan förväntas av en lägenhet, skulle göra det lättare för byggherrar och bostadssökande att tolka regelverket. I sin tur skulle denna tydlighet leda till att det byggs mer och att kostnaderna för byggnation skulle sjunka.
Som hyresgäst måste du finansiera Hyresgästföreningen. Utöver den frivilliga medlemsavgiften betalar så gott som alla hyresgäster en så kallad hyressättningsavgift på 144 kronor om året. Detta gäller oavsett om man är medlem i Hyresgästföreningen eller inte. För Hyresgästföreningen innebär detta en årlig intäkt om 212 miljoner kronor endast genom hyressättningsavgiften – pengar som bland annat går till höga löner för Hyresgästföreningens chefer. 9 av 10 hyresgäster är helt omedvetna om att de betalar hyressättningsavgift. Hyressättningsavgiften bör avskaffas i förmån för en så kallad opt-in-metod där de personer som självmant vill betala hyressättningsavgift kan ansöka om det.
Ägare av hyreshus är i dag föremål för dubbelbeskattning. Skatt på hyreshuset tas ut både i form av den kommunala fastighetsavgiften och löpande på intäkterna från uthyrning av hyreslägenheter. Denna dubbelbeskattning är inte bara orättvis. Den leder dessutom till en icke-neutral beskattning av olika boendeformer, där hyrt boende i dag beskattas hårdare än ägt boende. Ett avskaffande av den kommunala fastighetsavgiften på hyreshus skulle innebära ett stopp för den orättvisa dubbelbeskattningen av hyresvärdar.
Det kommunala planmonopolet innebär att all sammanhållen bebyggelse regleras i detaljplaner som beslutas av kommunpolitiker. Detaljplaner som kan omfatta allt ifrån byggnadens maximala höjd till vilken färg stuprören ska ha – allt detta utan att ägaren till fastigheten har någonting att säga till om. Monopolet är samhällsekonomiskt ineffektivt, äganderättsfientligt och skapar en grogrund för vänskapskorruption och mutor, eftersom det är politikerna som väljer vilka som ska få möjligheten att bebygga sin egen mark. Det är inte rimligt att personer som äger mark inte har rätt att bygga på den om kommunen inte ger sitt godkännande. Genom att ge större frihet till markägaren kan det byggas mer, vilket också innebär att fler kan hitta sitt första boende.
I Sverige är förstahandshyresgästernas besittningsskydd mycket starkt. Så länge hyresgästen betalar sin hyra är det väldigt svårt för hyresvärden att säga upp kontraktet – även om hyresgästen väljer att exempelvis röka inomhus mot hyresvärdens vilja. Besittningsskyddet är viktigt för att skapa trygghet på bostadsmarknaden – men det finns en gräns när det inte längre är påkallat av skyddshänsyn, utan endast utgör en belastning på bostadsmarknaden genom att skapa en tröghet. Personer vill sällan säga upp sitt fördelaktiga förstahandskontrakt även fast de hellre skulle vilja flytta, vilket leder till att rörligheten på bostadsmarknaden minskar. Detta gör det än svårare för personer som letar efter ett förstahandskontrakt att faktiskt ta sig in på förstahandsmarknaden. Ändringar i besittningsskyddet för att öka rörligheten skulle även ge fastighetsägaren en större rätt att bestämma om sin ägda fastighet.